Mer eller mindre vid liv.

Jag hade ett outtalat bak-i-skallen-nyårslöfte riktat till mig själv. Då det nya året började skulle jag blogga varje dag i en hel månad. Sedan kom första januari och inte blev det något av med det. Då tänkte jag istället att jaja, men det gör det samma, februari, det ska bli min månad. Det är ändå den kortaste på året, hur svårt kan det vara att hålla löftet då? Nu är klockan femton minuter över tolv och det är torsdag den andra februari. Crap.

Jag är här iallafall, alive and kicking. Inte så mycket kicking eftersom klockan som sagt är kvart över tolv och jag är trött och dessutom har ett inflammerat knä. Men as the saying goes, så att säga. Vill ni veta någonting om vad som hänt i mitt liv sedan sist? Klart ni vill, för det är hur mycket spännande som helst!

Jag är tillbaka på Österlenskolan, för min allra sista termin här i himlen. Jag och mina klasskamrater snedstreck bästa vänner ingick pakt redan den första dagen om att våren 2012 är all in all out all the way. Och där har vi banne mig hållt vad vi lovat. Vi började med peppfest då vi dansade till gryningen (vilket inte vill säga lite då det är vinter och i Sverige) och fortsatte med helspontana hängkvällar, middagar i skolan och en bastukväll med vinterbad i Vik. Det har minst sagt varit mycket och jag har älskat varje liten rusande sekund.

Nog vore det väl nog med det, men det är långt från fallet. Utöver allt det sociala har tvåorna på Österlenskolan (numera går vi under namnet Kläckeriet, lägg det på minnet kära vänner) hunnit bygga upp två separatutställningar – Elin Sandströms och Simon Skatkas – och en gemensam utställning på Ystad Konstmuseum som har pressvisning imorgon, öppnar fredag och med vernissage den 11 februari. Inte kan ni klandra mig för min dåliga bloggdiciplin?